Nu har jag kommit fram till kapitlet där jag gör ett försök att beskriva stränderna på den delen av Lofoten vi besökte under vår resa, närmare bestämt stränderna på Flakstadøya och Vestvågsøya. Det finns ett par saker som gör dessa stränder speciella. Mest slående är att det ofta stupar stora fjäll rakt ner i dem. En annan sak är den fina karaktären på sanden, en sand som banne mig letar sig ända in i öronen på mig. Samma sand skiftar dessutom i färg, från grå till beige, beroende på väder och färgen på himlen. Ofta påminner stränderna med sitt grönskimrande vatten om någon form av karibisk lagun. Skillnaden är att man inte kutar runt med badbyxor där uppe i februari och knappast under någon annan månad heller. Surfar gör man dock gärna och ofta här uppe. Undstadviken är t ex tillhåll för surfare från hela världen och där testar tom ett par tillverkare sina brädor i någon form av extremt fältprov.En annan sak som är högst påtaglig på Lofoten är större skillnader i tidvatten än vad vi är vana vid i Sverige. Detta gör att man får tänka till före man åker till vissa stränder då det inte alls går att gå dit om vattnet är för högt. Tidvattnet gör också att stränderna ändrar karaktär från gång till annan och det spolas också upp en hel del tång av olika slag efter varje högvatten. Här kommer en skur med bilder som ger min syn på dessa stränder. Tyck gärna till om bilder om ni har lust. Hälsar Claes

Follow

Holy moses, va mycket bilder det blev. Jag hade tänkt mig ett Lofotenkapitel under rubriken detaljerna men då jag suttit med urvalet har jag haft svårt att begränsa mig. Förmodligen blev det kvantitet istället för kvalitet men jag låter ditt öga bestämma om det finns något i detaljerna som faller er på läppen. Mycket glad och tacksam om du hittar någon bild som sticker ut. En sak kan sägas utan tvekan, jag har en rolig hobby. Att fotografera i fält är nummer ett. Att redigera bilder kommer strax därefter. Snart kanske jag se avgöra om det finns någon bild god nog att landa på finaste pappret i min Epson! Ha en fin helg govänner – Claes

Follow

Idag bar det av till Marstrand. En plats jag besökt många gånger, inte minst som barn på skolutflykter och som vuxen på en och annan konferens. Jag har dock aldrig tidigare tagit med kameran dit, jo förresten en gång men då blev det inga bilder för jag smällde både kamera och objektiv i backen innan ens första bilden var tagen. Nåväl, på vägen gjorde vi stopp på en plats utanför Tjuvkil där bl a Naturvårdsverket matar fåglar. Det har liksom blivit en tradition att en gång varje vinter stanna där och plåta svanar. Väl ute på Marstrand lade jag en del krut på att testa rejäl vidvinkel, test av Samyang 14mm stod på menyn. Jag öser som vanligt upp ett helt gäng bilder. Bra eller dåligt, det ligger i betraktarens ögon!

Follow

Gräv där du står är en sliten klyscha inom naturfoto. Det är tyvärr det enda som gäller när man kommer hem efter jobbet och vädret tillåter en fotostund. Solen går ju böveln ner 17.23 här i Götebrogstrakten så bor man i stan så måste man lägga benen på ryggen. I mitt fall så tog jag hunden under ena armen och den alltid packade kameraväskan under den andra och kutade ut till bilen. Någon kilometer från där jag bor ligger ett av landets minsta naturreservat, Rya skog, som jag så ofta besöker. Så även idag. Reservatet ligger omgivet av Ryaverken och ett raffinaderi. Jag tillåter mig att byta ut ”Gräv där du står klyschan” mot – Jag har ju för helvete ingen annan stans att ta vägen 🙂 2 timmar senare var det kolsvart ute och sällan har jag utnyttjat 2 timmars foto på ett så fint sätt. Bilder från vår promenad nedan. Hälsar ett betongbarn!

Follow

Så var det då äntligen dags igen. En efterlängtad fototur till kusten med underbart vinterväder blev lördagens höjdpunkt. I övrigt var denna dag inget att hurra för. Makrillarna torskade, Indianerna blev överkörda av tåget från norr och melodifestivalen bjöd på en mager pöjk som såg ut som en tös i vita kläder och rosa hår. Inte ens Gadd hade nåt sting. En kopp te och en timme vid datorn fram på kvällskvisten och min Mac spottade ur sig  dessa tio bilder. Jag har nyligen kommit på att jag gillar att plåta is och saker som frusit fast i densamma. Vill som vanligt tacka Dippe & Raffe för sällskapet, tror ni inte att Frodegubben dök upp ute i Särö västerskog också. Kul att tjöta med honom en stund. Ha en god avslutning på veckan nu alla som eventuellt orkar sig här att läsa. Hälsar Claes

Follow

Nu är detta förvisso ingen grogg, men väl en mix. En mix av bilder från dagens fototur med Dippe & Hunn. Turen gick denna gång till Särö västerskog. Vid ett litet alkärr som delvis var fruset stod jag en bra stund och fotograferade då jag hörde människor komma gående i skogen. Ett par i 60 års åldern där munnen gick oavbrutet på den ena personen. När paret var nästan precis intill mig där jag stod i min tystnad med kamera och stativ, fick kvinnan syn på mig och skrek i högan sky, SKJUT INTE! Ingen risk ropade jag, det är så dåligt betalt för kacklande kärringar. Mannen sade ingenting. Kvinnan drog mungiporna neråt och kutade vidare. Munnen fortsatte att gå i samma takt som benen. Konstigt, man måste ha jycken kopplad i naturreservatet. Det hela blev en fin avslutning på veckan där även ett par rutor fastnade på sensorn. Hoppas ni gillar en eller annan bild, i så fall finns det en gillaknapp nedan. Ha en fin vecka – Claes

Follow

Ett par dagar i subtropisk regnskog med hög luftfuktighet och hög värme är inget en blek nordbo vänjer sig vid i första taget. Inte heller känns det självklart att vart man än vänder ögon och öron se och höra alla dessa insekter och mindre ödlor mm. Knepigt att efter ett tag inse att syrsornas spelande också tilltar när en fara i form av fågel eller annat närmar sig. Det är bara att inse hur lite man vet om naturen. Det jag var mest glad åt var alla vackra fjärilar som flög överallt. Man inser snabbt varför europeiska män i fåniga hattar en gång i tiden sprang runt med sin hovar och fångade olika fjärilsarter för att kategorisera, namnge och ta med dem hem. Håll till godo med mitt försök i bilder att beskriva naturen i Iguaçu National Park. Hälsar Claes!

Follow

Ibland går man helt enkelt förbi det mest uppenbara i jakt på den annorlunda eller perfekta bilden. Detta är kanske inte fel men möjligen heller inte rätt. Finns det förresten rätt och fel inom naturfotografi, knappast. Ett nyligen genomfört besök i Skåne gav rätt många trevliga timmar i Skäralid men även ett kort stopp i Axeltorps bokskog. Nu hystar jag ut de sista bilderna från detta korta fotobesök på sydliga breddgrader. Slit dem i stycken om ni har lust, annars går det bra att fälla en kommentar också. Hälsar Claes

Ps. Ni missar väl inte Vårgårda naturfotofestival nästa helg?

Follow