En favoritplats i närområdet är Särö västerskog. En härlig kuststräcka med mjuka röda klippor och en blandskog med mycket krokiga träd är svaret du får om du frågar gemene man om områdets karaktär. Det jag gillar bäst med Särö västerskog är dock träskmarken eller kärret som man kanske ska kalla det. En plats som byter skepnad med årstiderna och dess tillgång till vatten. Det frusna träsket har jag skrivit om här på bloggen ett par gånger tidigare. Nu är det dags för lite försommarbilder från stället. Håll till godo och ha en finvecka! Claes


läs mer

Nu har jag kommit fram till kapitlet där jag gör ett försök att beskriva stränderna på den delen av Lofoten vi besökte under vår resa, närmare bestämt stränderna på Flakstadøya och Vestvågsøya. Det finns ett par saker som gör dessa stränder speciella. Mest slående är att det ofta stupar stora fjäll rakt ner i dem. En annan sak är den fina karaktären på sanden, en sand som banne mig letar sig ända in i öronen på mig. Samma sand skiftar dessutom i färg, från grå till beige, beroende på väder och färgen på himlen. Ofta påminner stränderna med sitt grönskimrande vatten om någon form av karibisk lagun. Skillnaden är att man inte kutar runt med badbyxor där uppe i februari och knappast under någon annan månad heller. Surfar gör man dock gärna och ofta här uppe. Undstadviken är t ex tillhåll för surfare från hela världen och där testar tom ett par tillverkare sina brädor i någon form av extremt fältprov.En annan sak som är högst påtaglig på Lofoten är större skillnader i tidvatten än vad vi är vana vid i Sverige. Detta gör att man får tänka till före man åker till vissa stränder då det inte alls går att gå dit om vattnet är för högt. Tidvattnet gör också att stränderna ändrar karaktär från gång till annan och det spolas också upp en hel del tång av olika slag efter varje högvatten. Här kommer en skur med bilder som ger min syn på dessa stränder. Tyck gärna till om bilder om ni har lust. Hälsar Claes


läs mer

Ett svårt fall

Det börjar närma sig avresa till Lofoten. Som ett led i detta var jag idag tvungen att lite snabbt åka till stugan där jag dumt nog glömt min skaljacka som mer eller mindre är ett måste på Lofoten. På vägen hem från Orust tog jag en snabb avstickare till vattenfallet vid Lysegårdens golfklubb norr om Kungälv. Ett fall jag tidigare inte besökt utan bara hört talas om. Fallet var fullt med is och rätt svårt att ta sig fram till. Ett svårt fall dock ej lika svårt som min fotokamrat Valerij Dippe! Några rutor fick jag slängt ihop trots is och andra omständigheter! Nu blir det inte mer plåtat förrän Lofoten. I morgon är det möte i Vårgårda fotoklubb där Seppo kommer på besök. Välkomna den som har lust.- Claes

 


läs mer

Så var det då äntligen dags igen. En efterlängtad fototur till kusten med underbart vinterväder blev lördagens höjdpunkt. I övrigt var denna dag inget att hurra för. Makrillarna torskade, Indianerna blev överkörda av tåget från norr och melodifestivalen bjöd på en mager pöjk som såg ut som en tös i vita kläder och rosa hår. Inte ens Gadd hade nåt sting. En kopp te och en timme vid datorn fram på kvällskvisten och min Mac spottade ur sig  dessa tio bilder. Jag har nyligen kommit på att jag gillar att plåta is och saker som frusit fast i densamma. Vill som vanligt tacka Dippe & Raffe för sällskapet, tror ni inte att Frodegubben dök upp ute i Särö västerskog också. Kul att tjöta med honom en stund. Ha en god avslutning på veckan nu alla som eventuellt orkar sig här att läsa. Hälsar Claes


läs mer

Jag var nyligen på resa i tjänsten. En resa som gick till Brasilien och ett par dagars arbete där borta. En kollega och jag lämnade ett Göteborg i 15 minusgrader ena dagen för att nästa dag landa i Sydamerikansk 35-gradig försommar. Efter ett par dagar och väl utfört arbete så fick vi möjlighet att ta lite ledigt. Denna ledighet resulterade i ett helgbesök i den bästa av världar nämligen i Foz Do Iguaçu.

Iguaçu National Park, beläget i gränslandet mellan Brasilien, Argentina och Paraguay,  är om man räknar både den Brasilianska och Argentinska sidan ca 225000 hektar stor. Parken är mest känd för sina imponerande vattenfall vilka är 2700 meter breda och räknas som ett av världens största. Att tillbringa 2 dagar på denna plats är självfallet en njutning men ändå inte. För mig som turist var det inga stora problem men för mig som fotograf blev man rätt besviken då den delen av parken där fallen ligger öppnar kl 09 och stänger kl 17 vilket gör att bilder i det mjuka fina morgon- eller kvällsljuset inte blev att räkna med denna årstid. Det hårda dagsljuset med högt stående sol gjorde det svårt att ta annat än rent dokumentära bilder på vattenfallen. Att finna fåglar, djur, växter och insekter i den mer skuggiga djungeln var dock inte så svårt vilket jag tar upp i ett kommande blogginlägg. Idag tänkte jag berätta lite om vattenfallen och den Stora Sotseglaren (Great Dusky Swift – Cypseloides senex) som håller till i vattenfallen. Då jag först ser fågeln blir jag mycket häpen, den flyger rakt in i de nedrasande vattenmassorna och försvinner. Jag väntar och väntar för att se om det går att fotografera när den kommer ut eller försvinner in igen men det visar sig mycket svårt. Några fina bilder på seglaren utanför fallet fick jag dock.

Nästa dag får vi trots allt se den på närmare håll då några seglare som häckar i ett mindre fall på den argentinska sidan kommer så nära som 15 meter från oss. Men med 42 grader varmt i skuggan är det nästan outhärdligt och att sedan stå på en hängbro med kameran rakt i solgasset någon längre tid går knappt. I några korta bildsekvenser fick jag dock njuta av denna snabba rackare till seglare, f-n vet om det inte var uppåt 60 grader i solen där på bron för någon timma senare tuppade jag av. Stort tack till Malin, kollega och reskamrat, som sprang och köpte kallt vatten att kyla mitt huvud med. Ha en fortsatt fin helg – Överlevaren Claes


läs mer

Minns i november

November har varit så grå och trist att jag mest varit less och längtat tillbaka till september. Men så kommer det en och annan ljusglimt. I dag var t ex det mesta på topp och tillsammans med mina vapendragare Flinga och Dippe ägnade jag eftermiddagen till att fotografera, nja, hunn plåtade ju såklart inte och fan vet om Dippe hade film i kameran han heller 🙂 . Denna gång en utflykt till en för mig helt ny plats, Överön vid Nordre älvs estuarium. En relativt svårtillgänglig plats i kustbandet vid Nordre älvs mynning på norrsidan. Denna kväll bjöd på sanslösa moln och en solnedgång som sken på dessa moln med färgsprakande bilder som resultat. Holy moses, nja nästan, när vi gick hem i mörkret över berg, betade hagar och ljunghedar träffade vi ett trevligt par som bor längst ut på denna ö och mannen visade sig vara pastor. Det känns skönt att vara välsignad när jag nästa gång återvänder till denna plats. I morgon måndag och starten på en ny vecka. Kör hårt bröder och systrar – Claes


läs mer

Ibland går man helt enkelt förbi det mest uppenbara i jakt på den annorlunda eller perfekta bilden. Detta är kanske inte fel men möjligen heller inte rätt. Finns det förresten rätt och fel inom naturfotografi, knappast. Ett nyligen genomfört besök i Skåne gav rätt många trevliga timmar i Skäralid men även ett kort stopp i Axeltorps bokskog. Nu hystar jag ut de sista bilderna från detta korta fotobesök på sydliga breddgrader. Slit dem i stycken om ni har lust, annars går det bra att fälla en kommentar också. Hälsar Claes

Ps. Ni missar väl inte Vårgårda naturfotofestival nästa helg?


läs mer

En förmiddag i naturen har så mycket att ge när hjärnan är seg och kroppen värker. I synnerhet då höstfärgerna tränger igenom hornhinnan och fastnar på näthinnan, läs tränger igenom frontlinsen och fastnar på sensorn. I den skånska nationalparken Söderåsen finns som sagt en och annan höstpärla och efter ca 8 timmar med kameran får man ihop några bilder. Kallt och friskt ute värmer jag mig vid datorn och har redigerat ett par snurriga alster. Ha en fin höstlördag / Claes


läs mer