Plyschtofsen

En kille jag mötte i Argentina kallade den Oraka. Amerikanerna kallar den Plush-crested Jay. Jag kallar den Plyschtofsen. Det latinska namnet är dock Cyanocorax chrysops chrysops, men vem förutom ornitologer bryr sig om sådant? Möjligen en som löser korsord. Denna färgglada fågel var det första exotiska inslag vi såg då vi kom till Nationalparkens Argentinska sida. Den hoppade runt i en buske där det växte någon typ av frukt och jag fick fram kameran med en teleglugg på en gång. Beteendet var skrämmande likt vår svenska kråka och efter ett par bilder stack den iväg. Där försvann den tänkte jag och lufsade vidare i hettan. Ett par timmar senare på den spektakulära ön San Martin som ligger mitt emellan vattenfallen fick vi syn på fågeln igen, denna gång satt vi bara stilla och väntade då fem-sex stycken hoppade runt i träden bredvid oss som värsta skatorna. Aha, den var ute efter vår fika… Senare på kvällen mailade jag en kamrat som gav mig den korrekta svenska benämningen på fågeln, den plyschtofsade skrikan. Skulle vilja påstå att en nötskrika är det närmaste jag kan komma en beskrivning i storlek och liknelsen vid en skata är det jag tänker på då jag försöker beskriva dess beteende. Håll till godo med ett par bilder från denna annorlunda upplevelse. Ha det gott i blidvädret – Claes


läs mer

Kryp

Ett par dagar i subtropisk regnskog med hög luftfuktighet och hög värme är inget en blek nordbo vänjer sig vid i första taget. Inte heller känns det självklart att vart man än vänder ögon och öron se och höra alla dessa insekter och mindre ödlor mm. Knepigt att efter ett tag inse att syrsornas spelande också tilltar när en fara i form av fågel eller annat närmar sig. Det är bara att inse hur lite man vet om naturen. Det jag var mest glad åt var alla vackra fjärilar som flög överallt. Man inser snabbt varför europeiska män i fåniga hattar en gång i tiden sprang runt med sin hovar och fångade olika fjärilsarter för att kategorisera, namnge och ta med dem hem. Håll till godo med mitt försök i bilder att beskriva naturen i Iguaçu National Park. Hälsar Claes!

 


läs mer

Jag var nyligen på resa i tjänsten. En resa som gick till Brasilien och ett par dagars arbete där borta. En kollega och jag lämnade ett Göteborg i 15 minusgrader ena dagen för att nästa dag landa i Sydamerikansk 35-gradig försommar. Efter ett par dagar och väl utfört arbete så fick vi möjlighet att ta lite ledigt. Denna ledighet resulterade i ett helgbesök i den bästa av världar nämligen i Foz Do Iguaçu.

Iguaçu National Park, beläget i gränslandet mellan Brasilien, Argentina och Paraguay,  är om man räknar både den Brasilianska och Argentinska sidan ca 225000 hektar stor. Parken är mest känd för sina imponerande vattenfall vilka är 2700 meter breda och räknas som ett av världens största. Att tillbringa 2 dagar på denna plats är självfallet en njutning men ändå inte. För mig som turist var det inga stora problem men för mig som fotograf blev man rätt besviken då den delen av parken där fallen ligger öppnar kl 09 och stänger kl 17 vilket gör att bilder i det mjuka fina morgon- eller kvällsljuset inte blev att räkna med denna årstid. Det hårda dagsljuset med högt stående sol gjorde det svårt att ta annat än rent dokumentära bilder på vattenfallen. Att finna fåglar, djur, växter och insekter i den mer skuggiga djungeln var dock inte så svårt vilket jag tar upp i ett kommande blogginlägg. Idag tänkte jag berätta lite om vattenfallen och den Stora Sotseglaren (Great Dusky Swift – Cypseloides senex) som håller till i vattenfallen. Då jag först ser fågeln blir jag mycket häpen, den flyger rakt in i de nedrasande vattenmassorna och försvinner. Jag väntar och väntar för att se om det går att fotografera när den kommer ut eller försvinner in igen men det visar sig mycket svårt. Några fina bilder på seglaren utanför fallet fick jag dock.

Nästa dag får vi trots allt se den på närmare håll då några seglare som häckar i ett mindre fall på den argentinska sidan kommer så nära som 15 meter från oss. Men med 42 grader varmt i skuggan är det nästan outhärdligt och att sedan stå på en hängbro med kameran rakt i solgasset någon längre tid går knappt. I några korta bildsekvenser fick jag dock njuta av denna snabba rackare till seglare, f-n vet om det inte var uppåt 60 grader i solen där på bron för någon timma senare tuppade jag av. Stort tack till Malin, kollega och reskamrat, som sprang och köpte kallt vatten att kyla mitt huvud med. Ha en fortsatt fin helg – Överlevaren Claes


läs mer

••• Efter en hård arbetsvecka i Brasilien fick kollegan och jag möjlighet att ta lite ledigt i helgen. Denna ledighet resulterade i ett besök i den bästa av världar nämligen i Foz Do Iguaçu. De stora vattenfallen i Iguacu, beläget i gränslandet mellan Brasilien, Argentina och Paraguay. När jag kommer hem så kan hända det blir någon liten reseblogg om detta äventyr fram till dessa får ni hålla till godo med vad man i Argentina kallar för en Oraka. I fri översättning Plyschtofsade skrikan som jag fotograferade i den subtropiska regnskogen vid vattenfallen. Ha en fin vecka, nu lämnar jag 40 plusgrader och kommer hem. Mvh Claes

 

 


läs mer

Fem plus fem med fem

Ledigt, men gud va skönt. En heldag med goa kamraterna Lenny, Ralph, Gunnar och Günther i Risveden oh Slereboåns dalgång. Dagen jag frid i kropp och själ samt goa skratt och fika i skogen. Hunn va med såklart. Efter en heldag i skogen slaggar hon i typ 12 timmar. Idag fick fokus nli Färg vs svartvitt. De svartvita bilderna har behandlats med Sepiatoning, en del svagt och del lite kraftigare. Ha en fortsatt god helg – Claes

 


läs mer

Minns i november

November har varit så grå och trist att jag mest varit less och längtat tillbaka till september. Men så kommer det en och annan ljusglimt. I dag var t ex det mesta på topp och tillsammans med mina vapendragare Flinga och Dippe ägnade jag eftermiddagen till att fotografera, nja, hunn plåtade ju såklart inte och fan vet om Dippe hade film i kameran han heller 🙂 . Denna gång en utflykt till en för mig helt ny plats, Överön vid Nordre älvs estuarium. En relativt svårtillgänglig plats i kustbandet vid Nordre älvs mynning på norrsidan. Denna kväll bjöd på sanslösa moln och en solnedgång som sken på dessa moln med färgsprakande bilder som resultat. Holy moses, nja nästan, när vi gick hem i mörkret över berg, betade hagar och ljunghedar träffade vi ett trevligt par som bor längst ut på denna ö och mannen visade sig vara pastor. Det känns skönt att vara välsignad när jag nästa gång återvänder till denna plats. I morgon måndag och starten på en ny vecka. Kör hårt bröder och systrar – Claes


läs mer

Flytten

Vänner. det är dags att flytta ut till kusten. Inte flytta hus och hem utan dags att flytta fotofokus från höstfärger i skog och på fjäll till det fina västsvenska kustbandet. Nu är det mest grått och brunt i våra skogar och då finner jag det gott att flytta till havs. Idag blev det kortdag på jobbet och tillsammans med en kamrat drog jag till Hönö. En veckas gråväder sprack för en kort stund upp och helt plötsligt blev det klarblått. Nåväl, ett par timmar i kustbandet är som balsam för kropp och själ. Ute i vattnet vid Ersdalen ligger vad jag tror är ett gammalt svänghjul från en gigantisk båtmotor. Denna pjäs är lite spännande att plåta. Ha en fin

helg. Claes


läs mer

Den femte dagen

Var dagen då orken tröt. En molande huvudvärk på det och jag bestämde mig för att ta en lugn dag och endast strosa runt nere runt hyttan och bara njuta av lugnet i naturen. Den gamle fotosafariledaren Pär Lundqvist brukar säga att, du bor mitt i motiven. Det kan vara skönt en sådan dag att ha den kunskapen. Ett par bilder på egen hand och jag var tillbaka i Innerdalshytta redan vid ettiden. Då var den femte dagen avklarad och veckan glider vidare. I en kommentar på bloggen idag fick jag lära mig av min numera pensionerade norska fd kollega, Ivar Aaboen, att det heter fjell på norska och inte fjäll, bara så ni vet. I morgon lillelördag och bara fyra dagar kvar till måndag. Ha det fint – Claes


läs mer