Ett livslångt lidande

Tjohooo. Så var då äntligen årets fotbollspremiär avklarad. Att vara gaisare är något av ett livslångt lidande. Inte som en bal på slottet direkt. Men vi gaisare viker inte ner oss, vi är inga medgångssupporters, vi har det tufft men vi älskar vårt GAIS. Att vara tillbaka i superettan efter sju säsonger i den svenska fotbollens finrum kändes inför dagens match borta mot Varbergs BOIS ungefär som att komma hem. Att kriga på frusna höplaner med kassa domare, att komma till idrottsplatser med usel organisation där hamburgarna är slut redan innan pausvilan är bagateller man lärt sig leva med. Att sätta sig i bilen med sänkt huvud efter en förlust i en match där vi var det bättre laget men där motståndarna krigade som om det gällde VM-guld är heller inget främmande för mig som gaisare. Säsongen 2011 kom GAIS femma i Allsvenskan och jag hade ett litet hopp om att kanske kanske få uppleva ett allsvenskt guld innan jag börjar snickra på kistan, men det kan jag nog fetglömma. Vad som känns bra är den genuina sammanhållning och kamratskap som finns mellan oss gaisare. De underbara kommentarerna från läktaren och den härligt falska sången. Idag kunde man höra en man i klacken skrika, men för fan GAIS, det är ju Varberg vi möter. Underbar poesi i mina öron, som om det vore världens självklaraste sak att vi skulle spöa BOIS med typ 7-0. Här nedan knyter jag ihop mitt lilla kåseri med ett knippe bilder jag valt att göra i svartvitt just för känslan att allt är som sig bör.


Skriv en kommentar

Människa eller maskin, lös uppgiften! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.